Emma - äm - gluten

kan man vara allergisk mot sina egna tårar?
Eller vad är fel när märkena efter tårarna bränner sig fast i huden under ögonen, utan att det ens går att tvätta eller sminka bort?

3 månader idag.
Jag tänkte börja mitt nya liv idag.
Ett sundare gladare och bättre liv.
Köpte ett årskort på friskis och svettis förra veckan och vi tänkte ta första passet idag.
Jag tänkte städa min äckliga lägenhet som stinker ensamhet, sorg och svettiga mardrömmar.
Jag tänkte vaccinera mig mot svininfluesan.

Ingenting gick som planerat.
Jag sov till halv tolv, läste twilight4an till halv 1, åt frukost och facebookade till två och tvingade mig själv att ta en dusch.
Carro var sjuk och kunde inte träna.
Men hon hade tråkigt och ville ha sällskap i sin nya lya i linné.
Så jag pallrade mig ner till krokslätts vårdcentral för den där läskiga sputan.
Hela stället var fullt av föräldrar till barn under 5 och det stod skyltar överallt om riskgrupper och barn hit och dit.
Så jag tänkte att det kanske stod fel på hemsidan, att vi som inte tillhör riskgruppen eller är under fem får vaccinera sig.
så jag vände i dörren och rymde till spårvagnen, bort från allt folk bort från sprutan och nu dröjer det minst en vecka tills jag kan ta den där jefla sprutjäveln.
Lär ju bli sjuk innan dess känns det som.


Åkte till linné och handlade lite, var ju tvungen att äta.
Köpte en glutenfri pizza.
När kjag kom till carro och öppnade plasten luktade det förjävla äckligt! och JÄST! plus att pizzan gått i fyra delar.
Kollade datumet.091103
Och jag tog inget kvitto heller.
Så vi fick gå till willys och kolla om dom hade nåt annat att äta, men dom hade inte ens någon glutenhylla.
Det var helt enkelt inte meningen att jag skulle äta något idag.


Efter 1½ Film och paradise Hotel åkte jag hem.
Ja, jag kom till brunnsparken och innan jag hann gå av 1an såg jag hur 4an gick från sin hållplats.
Typiskt.
Gick så sakta jag kunde till hållplatsen och tittade upp mot tavlan.
28 minuter till nästa 4a.
Ni vet det är sånt som får mig att svämma över, det finns ingen hejd.
Väntade 9 minuter på 5an för att ta mig till korsvägen och hoppas på att en buss skulle komma tidigare.
Väl där
4an - 22 minuter
761 - 26 minuter
Andas. Ta en valium.

och så plötsligt från ingenstans, när det ser som mest grått och kallt ut i mitt liv, kommer en spårvagn.
Det var som om någon ville be mig att kämpa lite till.
och tro mig, jag vill verkligen och jag kämpar och kämpar och kämpar.

Nu är jag hungrig igen, som vanligt, men är för trött och hängig för att orka ta nåt, det finns väl inte så mycket att bara ta heller för den delen.
Vet ni var jag brukar göra när jag är trött och hängig och hungrig?
Titta på halv 8 hos mig på tv4play. Det är egentligen väldigt dumt när man är hungrig.
Men nämn någon jag gör som är särskilt smart.

Han har fortfarande inte hört av sig..
Tre veckor. av egoism eller svininfluensa?
Hur ska jag veta vad som händer om du inte kan tala om det för mig.

I vilket fall ska jag ta tag i mitt liv snart.
Jag har sökt en massa jobb, köpt gymkortet, och sett två fantastiska klänningar på nätet som jag bara måste ha..så fort jag hittar någon som kan bidra med ett betalkort, eftersom jag inte har något.

Ja, jag ska bättra mig, men inte idag, kanske inte heller i veckan men jag försöker verkligen.
Jag försöker  nog mer än många kan tänka sig.

Jag hatar mitt jävla liv.
Jag har inga drömmar, jag tycker ingenting är roligt längre.
jag har inga fritidsintressen.
jag hatar mitt jävla skitjobb, jag har dålig lön, och pissiga arbetstider.
Men jag ska vara glad, jävligt glad att jag har ett jobb, att jag är ledig två helger i månaden.
Det är ju fantastiskt, Jag ska inte klaga, nej för gör jag det, då kanske jag riskerar att inte ha mitt jobb kvar så länge till.

Jag försökte att inte klaga, att lägga upp det på ett bra sätt, men dte hjälpte inte.
här ska inte fås några förmåner, du har inte rätt till ett liv utanför jobbet, Du ska vara glad, at du har lediga helger överhuvudtaget, din jävla gnällapa.
Och tro inte att vi kommer anstränga oss för att du ska få vara med på personalfesten, du stänger ju, nån måste ju göra det, att du råkar gör det varje gång vi gör nåt för dricksen är ju synd, men så är det i livet.
Tro inte att du ska få vara lycklig.
Varför ska jag ställa upp på dom hela tiden för?
För att det ska gå bra för företaget, men jag? jag ska jobba och slita för ingenting.
Jag kommer aldrig att bli månadens medarbetare, aldrig få beröm, aldrig vara dn som folk säger har gjort nåt bra.'
Jag är inte bra.

Den jag älskar har lämnat mig. den enda som fick mig att känna mig betydelsefull och viktig.
Den som kunde trösta mig mär jag var ledsen, gör mig nu mer ledsen än något annat.
Jag hatar mig jävla skitliv.

Jag hatar mig mage, som aldrig funkar som den ska, och det beror såklart på mitt jävla skitjobb som gör att jag varken hinner andas eller äta som jag borde.

FAN

Den här veckan har varit, olidlig, lång, plågsam, ensam.
Jag har så många frågor och jag kan bara inte förstå varför han ignorerar mig så stenhårt.
jag må vara ett psykfall, men även jag borde väl vara värd att bry sig om..lite?
Jag vill ju bara att du svarar en gång, sedan kan jag lämna dig ifred.

jag har slutat prata med folk om det.
Ingen vill vara vän med någon som alltid är ledsen.
Och jag vill inte vara den som tar upp gamla kontakter för att det är slut med pojkvännen.
Jag vill inte.
Jag mår illa. Mitt hjärta slår alldeles för fort, alldleles för ofta.
Jag gråter när jag somnar, och när jag vaknar.
Men det är skönt att sova. Fast jag drömmer så mycket.
han är med, nästan varje natt.
Det plågar mig.

Om han tror att det här som hn gör mot mig nu, skulle på något sätt hjälpa mig, så tror han ordentligt fel.
Hjälpa mig hamna på psyket kanske...


Jag vet inte vem jag ska prata med, jag vill ju egentligen prata med någon som känner honom, men dom står ju såklart på hans sida, som alla andra.
Ingen förstår egentligen varför jag så gärna vill prata med honom.
jag gör det. Och jag känner mig ensammast i världen.

Jag var ute i lördags.
Jag ska inte gå in på detaljer, men jag är fortfarande bakis.
Det var nog precis vad jag behövde, och jag hade riktigt kul.
För en gång skull!
En eloge för Helga, Carro, Malin och alla andra som var med och gjorde kvällen till..inte min kväll, men, Jo, en minnesvärd kväll för mig.
Som ett steg i rätt riktning.

Det var många år sedan jag kände mig så..fri.
Att jag bryr mig inte om tiden, pengarna eller var jag sov på natten, eller hur lite jag sov.
Nu lät det lite fel, så jag ska förtydliga att jag var med carro tills det stängde på berså, kl 5, tog första bästa taxin för de sista pengarna (antagligen hade det blivit billigare om jag inte frågat taxiföraren om vi kom till lunden för 200 kr innan vi åkte)
Ja sedan sov jag hos carro.
Och dagen efter hade vi en sen rejäl frukost och tittade på tv tills klockan blev tillräckligt mycket för att vi skulle ställa in smöret och gå till redbergsgrillen och köpa mat.

Nu är dock helvetesveckan här, med 55timmars jobb
och bara för att jag hade en rolig kväll betyder inte det att ensamheten inte bryter ner mig.
En vecka sedan jag hörde nåt från honom, och då har jag gjort allt för att han ska höra av sig.
Det enda jag vill är att han ska vara ärlig mot mig, men det är han inte.
Och jag hatar mig själv mer och mer för varje dag, för varje gång han inte svarar.
Jag måste verkligen ha varit fruktansvärd, han måste hata mig så mycket.
Jag ser ingen annan förklaring till varför han gör såhär, när han vet hur mycket det betyder för mig.
Bara ett svar.
Vem försöker han rädda? mig eller sig själv?
Bara sig själv tror jag.

Jag skäms över mig själv, över hur jag beter mig, verkligen.
Som en psykopat. som aldrig släpper taget fast att han har sagt att det är kört.
jag kan bara inte acceotera det när han vägrar säga varför.
Fanfan fan,

förlåt mig.

Jag räknar mitt liv i veckor.
Men till skillnad från min syster så kommer inget fantastiskt och underbart efter 40 veckor.
Nej, jag väntar inte på något, men det blir längre och längre sedan jag blev ensam.
En vecka i taget är iallafall lite bättre än en timma i taget, eller t.o.m en dag i taget.

Nio veckor, känns som en hel evighet och inte känns det bättre, det gör det inte.
Jag vet att det är mitt eget fel att jag inte klarar det här som en normal person.
Jag gör det svårare för mig själv hela tiden.
Jag tänker för mycket, för negativt och ser ingen ljusglimt i vardagen.

Det som är svårast är att jag inte accepterar läget.
Jag kan bara inte acceptera och gå vidare.
Det är inte så enkelt, 2 månader sa någon, sen får man bara ta tag i sig själv och gå vidare.
Men jag kan inte det.

Jag försökte fly
i två veckor.
jag flydde till Cypern med min familj. Och visst var det en lättnad.
Ingen stress, inga måsten och jag kunde inte höra av mig till honom.
Men däremot alldeles för mycket tid att tänka.
När man inte har någon att bolla sina tankar med, blir det lätt att dem skenar iväg och man kommer hela tiden på nya saker som man inte har tänkt på innan.
Och en miljon frågor har jag. Som jag inte borde ställa men som jag blir galen av att inte ha svar på.

Klumpen i halsen vill inte försvinna.

I spegeln ser jag ett monster.
Finns kanske inte mycket mer att säga om den saken.

Jag tror att jag behöver lite hjälp.
Vad ska jag göra?

att den inte ens rymmer i min lilla kropp.

Det har gått över fem veckor. De fem längsta veckorna i mitt 22åriga liv.
Jag har bloggat i mitt huvud varje sekund sedan den där måndagen.
Jag har bildat ord och meningar i detalj av varje känsla, varje tår och förtvivlan.
jag har velat skriva ner vad jag känner men det har helt enkelt gjort för ont.

Varje dag är en kamp. Mitt liv står på botten och jag är alldeles för svag för att börja klättra.
Jag vet att jag måste men jag kan inte.
Så många ggr har jag sagt det.
När jag sitter på golvet i personalrummet på jobbet, när tårarna sprutar och huvudet snurrar och jag inte fått i mig en endaste lite matbit..idag heller.
När jag sitter i soffan hemma hos mamma och pappa och dom säger att jag måste sluta gråta.
Men andra säger att jag måste gråta, att jag måste älta.

Och han. han vill inte ha med mig att göra. alls.
och jag saknar honom varje sekund, så mycket att det värker i varenda liten kroppsdel.
Jag vill inte att han gör såhär mot mig, jag vill ha honom här hos mig, i min soffa, i min säng på nätterna, att han ska ringa mig för att bara kolla vad vi ska äta till middag.

Middag existerar inte längre.
jag har gått ner i vikt.
Jag är nere på 44 ynka kg och jag är rädd för mig själv.
jag har inte vägt så lite sedan jag gick på högstadiet. och det var 7 år sedan.
Men jag är iallafall hungrig ibland, och jag mår inte illa varje måltid längre.
Det är alltid något.

jag har fått en släng av panikångest också.
Håkankonserten var ett enda stort försök att kunna andas.
att gå i affärer på stan går en stund. och det som ar det bästa jag visste innan.
Det tynger mig.

Hösten är här också, och det känns ju fantastiskt...

Varför älskar han inte mig? om han nte gör det kommer ingen annan gör det heller.
Den som jag hatar mest just nu är jag själv.
Det är bara mitt fel att det blev såhär.
All min trygghet är borta.
Han var min trygghet och mitt liv.
Nu är jag bara ensam ich olycklig.

Men, mina vänner, mina underbara vänner.
utan er..hade jag verkligen gått under. Det betyder så fruktansvärt mcket att ni förstår och har all den överseende som ni har haft med mig, och tålamod.
För jag erkänner, jag klarar inte det här ensam. jag är rädd för ensamheten, det har jag alltid varit.

Nä, jag bara svamlar nu. Jag ska försöka skriva av mig lite oftare.

Emma

Det gör så ont.
Det gör ont att andas, det gör ont att äta, det gör ont att sova.
Jag vet inte om jag klarar att leva utan dig.

Jag hoppas hela tiden på att jag ska vakna ur denna mardrömmen.
Men jag vet att han inte ångrar sig.
Han vill inte höra av mig alls:(

Jag kommer att dö. snart.
Jag vill nte,
Jag vill att du kommer tillbaka till mig nu

jag har bara vart ensam i några timmar.

Jag ser endast mörker framför mig.

Idag är jag ledig, jag såg verkligen fram emot att vara ledig efter 60timmars jobb på 8 dagar!
Men så blev det sådär tråkigt.
Vaknade upp ensam hos Niclas, utan frukost, utan toalettpapper och utan tvål och kände att nä,jag orkar inte, orkar inget.
satt och spelade spel på facebook, åt en pirog framför tv:n samtidigt som solen trålade utanför fönstret.

Sen fick jag nog och gick hem.
Ja jag gick hem, hela vägen, och det kändes så bra.
Jag var påväg över bron för att ta spårvagnen från Elisedal, kom dit och spårvagnen kom och jag fortsatte gå.
Solen sken ju, inget väntade på mig härhemma och jag behövde tänka.
3 spårvagnar och två bussar åkte förbi mig på vägen och det rörde mig inte i ryggen.
Fast jag hade sprungit som en galning i vanliga fall bara för att hinna med den där spårvagnen.

Jag spelade sims3 häromdagen i flera timmar utan att spara, sedan hängde sig datorn och allt försvann.
Jag blev så arg och besviken på mig själv, varför hade jag inte sparat?
Men på vägen hem så slog det mig att det kanske var undermedvetet, eftersom jag alltid trycker på sparaknappen varje halvtimma i mitt eget liv.
Jag tänker alltid två steg före och tackar oftast nej till plötsliga infall, såsom "ska du med ut ikväll?" när klockan redan är över åtta. eller "ska du komma hit och sova över efter jobbet om en timme?" och jag inte har med mig smink och linsgrejer till morgondagen!

Det känns lite som att jag gett upp.
De senaste två åren har jag gett upp mina drömmar och bara handlat med säkra kort.
Har inga som helst framtidsplaner och har ingen aning om vad jag vill göra av mitt liv.
Ingenting känns lockande och kommer jag på något för en stund är det alltid någon som säger
"det där kommer aldrig ge dig några jobb"
Jag kanske kommer förbli fattig och uttråkad då.

tänk om man vann 100 000kr/månaden i 25 år på Triss.
då hade man aldrig mer behövt jobba.
Fast ett jobb innebär ju iofs att man får träffa människor, kanske skaffa sig fler nära vänner, och det är ju trots allt människorna runtomkring som gör en lycklig, och inte pengarna.
Fast tänk om. 10 gånger mer i månadslön, hade iallafall inte jag tackar nej till.

Kanske ska jag ta lite fler promenader på egen hand, såhär mycket har jag inte hunnit tänka på flera månader.


Många kramar

Dagar med Carro blir oftast bra dagar.
Häromdagen lagade vi en fantastik middag, bestående av ugnslagad lax med sweetchilisås och honung, med potatis och hollandaisesås, kanske den godaste laxen jag ätit.



Idag har vi varit på Ullared och handlat skräp=)
Med Linn och Tina.



Min Garderob fick ett ansiktslyft  i form av Elvis, och en hel del filmer blir det alltid.
ja sen har jag köpt en massa mer saker som är bra att ha.


Innan stocholm och Niclas födelsedag för en vecka sedan idag var vi på loppis och jag gjorde några fynd.




Nu borde jag äta för jag är hungrig som en varg!

Såhär fin har min semester varit!

Idag är det den tredje fina dagen på min semester, och jag börjar jobba på Måndag.
Det hela känns ganska sorgligt, men skönt har jag haft det trots vädret.

Över helgen begav vi oss till Stockholm, jag Niclas, ndreas och hans nya flickvän Carro.
Gratis boende i Andreas Miljonärsmorbrors tvåvånings-tak-lägenhet med utsikt över Stockholm.
Och utanför var det gratis parkering på helger, så det mesta blev väldigt mycket billigare än vad man kunnat önska sig.
Och vilken resa sen, hehe
Bilturen dit tog ca 9½ h, fråga mig inte hur det gick till, kan ha berott på diverse vägkameror, matställen som hade slut på mat och ingen som hittar i stockholm city.


Första kvällen blev lite för mycket för mig=) Vi hamnade på Bernts Konserter, ett stort ställe som skulle vara kanon enligt folk vi frågade.
Dyrt som sjutton att gå in, men vi hade trevligt, och tequilan hade trevligt, i mig, ehm. Ja
Dagen efter var jag eh..trött=)
Vi hade tänkt ägna dagen åt bergochdalbanor på gröna lund, men vi nöjde oss med att titta på dom ifrån hamnen.
Kanske var lika bra!
Vi hann se lite pride-parad, gå runt i gamla stan, äta fantastisk mat på en grym restaurang på St: Eriksplan som hette "DalaNisse", gudomligt för oss glutenintolleranta, med maizenasåser och glutenfritt bröd till alla förrätter.
Sedan var vi ganska trötta och sega på kvällen, hade velat spela bowling eller liknande, men att fråga folk i sthlm visade sig vara väldigt svårt med tanke på att alla man frågade sa olika saker.
När vi hittade var det stängt.


Sista dagen var vi och shoppade och åt lite glass och så innan vi skulle bege oss hemmåt kl. 16 hade vi sagt.
Vi kom iväg 19.15.
Varför?
Jo jag ska berätta!

Jag kan ju börja med att berätta att Niclas bilradio inte stänger av sig automatiskt när man stänger av bilen, och eftersom Carro körde sista biten kan ni ju tänka ut själva vad som hände?
Och vad händer om man har på bilradion i tre dagar?
Bilbatteriet dör och man kan inte starta bilen!
Det var precis vad som hände.
ja, det var ju bara att börja fråga bilar som åkte förbi om dom hade startkablar.
De första fem hade inte det.
Sen kom det en som hade men som inte visste hur man gjorde, och vi knappt heller, Carro var den enda med lite koll.
40 minuter senare utan framgång bstämmer vi oss för att ta oss till närmaste bilmack för att köpa en bilbatteriladdare, men som jag har nämnt är det inte lätt att hitta nåt om man frågar folk på gatorna, men tillslut hittade vi en mack.
Hungrig och trött och..såg inget ljus i tunneln.
Dom hade inga laddare.
Och macken 500m bort hade inte det heller.
Ett nytt bilbatteri kostade 1600kr, vilket vi inte hade.
Några expertsamtal och en korv med mos senare bestämmer vi oss för att köpa startkablar och ge det ett nytt försök.
Vi åker tillbaka och hittar sveriges mest händige korvgubbe.
Han bara stängde ner kiosken, tog bilen och körde upp till våran bil och hjälpte oss.
Och han säger:
"Det är inte fel på batteriet, det är (....)som är paj, ni kommer inte komma hem idag, det finns inga mekaniker som är öppna på söndagar!"
Men han försökte iallafall med startkablarna, och bilen startar på en gång.
Det var en sån lättnad, jag trodde aldrig vi skulle komma hem.
Vi var hemma 00:30.
Det var stockholm det=)

...The  Killers Live, kanske den bästa konserten i mitt liv!

ja, det har hänt en hel del sedan jag skrev sist.
Jag är dåligt på detta att uppdatera.'

Ja, jag fyllde 22 år 1 Juli, det firades med fint väder, tårta, frukost på glutencafé med fina vänner, cupcakes och lite partytajm. på gården men underbara vänner.


Semester började veckan därpå och på onsdagen bar det av ganska spontant till hultsfredsfestivalen för att se The Killers.
E:na var tillbaka, och var äldre än sist.
Good music, and a lot of rain.
Yes sir, men med den konserten var det helt klart värt det, trots hemlängtan och kalla fingrar och tår.
Blöta sängkläder och kalla nätter, utan speciellt mycket sömn.
Och maten sen, man ska väl inte åka på festival med glutenintolerans, det borde stå en varningstext där man bokar.

VARNING!
Glutenintolerant?
Varning för svält!


Ävil brände hål i sin klänning!


konsertbilder kanske kommer=)

jag borde verkligen ha skrivit detta inlägget mycket tidigare men sörjer verkligen Michael Jackson.
Även om inte jag varit hans störta fan så kommer han alltid att vara musikhistoriens bästa. Helt klart!
Ja, det var inte utan att man fick en stor klump i halsen när nyheten nådde mig.

R.I.P Michael Jackson



Denna texten är inte från dig nu utan till dig!
Världen kommer sakna dig!

Här kommer veckans galenskap

Det har varit en ganska jobbig dag, på många sätt. Två nyheter.
En som jag blev väldigt glad över, men också en som gjorde mig väldigt väldigt ledsen.
Att jag överhuvudtaget känner sån förtvivlan skäms jag för, ja, jag skäms verkligen, men jag ville så gärna, jag hade sett fram emot det så länge.
I flera år, och så förvandlades allt till en chock och ingen vet hur dom ska reagera.
Jag vill egentligen inte prata om det, men jag känner bara sånt behov av att gråta.
Jag vill så gärna vara glad för din skull, och det är jag!
Men jag ville så gärna åka.

Jag håller på att fixa till en ganska ful pall till en väldigt fin pall=)

Japp, Mina nya rullgardiner är fantastiska, jag kan sova på nätternA, grillas inte på mornarna och jag kan byta om varsomhelst i lägenheten utan att bry mig om grannarna, eller förlåt, det var önsketänkande.det var så i ca 4 dagar innan dom ramlade ner från väggen.Ja jag har otur.

Igår när jag skulle äta frukost hittade jag paprikan i frysen.
Hur sjutton hamnade den där?
Och jag som var så sugen på paprika.

äh vet ni, jag sover lite sen imorgon lägger jag upp lite bilder från grejer jag köpt och så.

mm, någon som har nåt bra tårtrecept, eller på cupcakes?

Jag satt ikväll och tittade avsnitt 2 och 3 på En Himla Många Program med galenskaparna och after shave.
från 1989.
Ja, för det var ju då jag började titta.
Redan då började jag spola över det tråkiga och valde ut det roliga och så sa jag, "Den hääär är bra"
inte dåligt för en 2åring?

så jag tänkte lägga upp en favorit i veckan.
Ett klipp varje söndag får det bli.
och här kommer första klippet, ifrån uppesittarkvällen.
"Det är också en vääldigt rolig lek!"
KLOCKRENT