Emma - äm - gluten

Den här veckan har varit, olidlig, lång, plågsam, ensam.
Jag har så många frågor och jag kan bara inte förstå varför han ignorerar mig så stenhårt.
jag må vara ett psykfall, men även jag borde väl vara värd att bry sig om..lite?
Jag vill ju bara att du svarar en gång, sedan kan jag lämna dig ifred.

jag har slutat prata med folk om det.
Ingen vill vara vän med någon som alltid är ledsen.
Och jag vill inte vara den som tar upp gamla kontakter för att det är slut med pojkvännen.
Jag vill inte.
Jag mår illa. Mitt hjärta slår alldeles för fort, alldleles för ofta.
Jag gråter när jag somnar, och när jag vaknar.
Men det är skönt att sova. Fast jag drömmer så mycket.
han är med, nästan varje natt.
Det plågar mig.

Om han tror att det här som hn gör mot mig nu, skulle på något sätt hjälpa mig, så tror han ordentligt fel.
Hjälpa mig hamna på psyket kanske...


Jag vet inte vem jag ska prata med, jag vill ju egentligen prata med någon som känner honom, men dom står ju såklart på hans sida, som alla andra.
Ingen förstår egentligen varför jag så gärna vill prata med honom.
jag gör det. Och jag känner mig ensammast i världen.