Emma - äm - gluten

Jag var ute i lördags.
Jag ska inte gå in på detaljer, men jag är fortfarande bakis.
Det var nog precis vad jag behövde, och jag hade riktigt kul.
För en gång skull!
En eloge för Helga, Carro, Malin och alla andra som var med och gjorde kvällen till..inte min kväll, men, Jo, en minnesvärd kväll för mig.
Som ett steg i rätt riktning.

Det var många år sedan jag kände mig så..fri.
Att jag bryr mig inte om tiden, pengarna eller var jag sov på natten, eller hur lite jag sov.
Nu lät det lite fel, så jag ska förtydliga att jag var med carro tills det stängde på berså, kl 5, tog första bästa taxin för de sista pengarna (antagligen hade det blivit billigare om jag inte frågat taxiföraren om vi kom till lunden för 200 kr innan vi åkte)
Ja sedan sov jag hos carro.
Och dagen efter hade vi en sen rejäl frukost och tittade på tv tills klockan blev tillräckligt mycket för att vi skulle ställa in smöret och gå till redbergsgrillen och köpa mat.

Nu är dock helvetesveckan här, med 55timmars jobb
och bara för att jag hade en rolig kväll betyder inte det att ensamheten inte bryter ner mig.
En vecka sedan jag hörde nåt från honom, och då har jag gjort allt för att han ska höra av sig.
Det enda jag vill är att han ska vara ärlig mot mig, men det är han inte.
Och jag hatar mig själv mer och mer för varje dag, för varje gång han inte svarar.
Jag måste verkligen ha varit fruktansvärd, han måste hata mig så mycket.
Jag ser ingen annan förklaring till varför han gör såhär, när han vet hur mycket det betyder för mig.
Bara ett svar.
Vem försöker han rädda? mig eller sig själv?
Bara sig själv tror jag.

Jag skäms över mig själv, över hur jag beter mig, verkligen.
Som en psykopat. som aldrig släpper taget fast att han har sagt att det är kört.
jag kan bara inte acceotera det när han vägrar säga varför.
Fanfan fan,

förlåt mig.