vecka 9
Jag räknar mitt liv i veckor.
Men till skillnad från min syster så kommer inget fantastiskt och underbart efter 40 veckor.
Nej, jag väntar inte på något, men det blir längre och längre sedan jag blev ensam.
En vecka i taget är iallafall lite bättre än en timma i taget, eller t.o.m en dag i taget.
Nio veckor, känns som en hel evighet och inte känns det bättre, det gör det inte.
Jag vet att det är mitt eget fel att jag inte klarar det här som en normal person.
Jag gör det svårare för mig själv hela tiden.
Jag tänker för mycket, för negativt och ser ingen ljusglimt i vardagen.
Det som är svårast är att jag inte accepterar läget.
Jag kan bara inte acceptera och gå vidare.
Det är inte så enkelt, 2 månader sa någon, sen får man bara ta tag i sig själv och gå vidare.
Men jag kan inte det.
Jag försökte fly
i två veckor.
jag flydde till Cypern med min familj. Och visst var det en lättnad.
Ingen stress, inga måsten och jag kunde inte höra av mig till honom.
Men däremot alldeles för mycket tid att tänka.
När man inte har någon att bolla sina tankar med, blir det lätt att dem skenar iväg och man kommer hela tiden på nya saker som man inte har tänkt på innan.
Och en miljon frågor har jag. Som jag inte borde ställa men som jag blir galen av att inte ha svar på.
Klumpen i halsen vill inte försvinna.
I spegeln ser jag ett monster.
Finns kanske inte mycket mer att säga om den saken.
Jag tror att jag behöver lite hjälp.
Vad ska jag göra?
Men till skillnad från min syster så kommer inget fantastiskt och underbart efter 40 veckor.
Nej, jag väntar inte på något, men det blir längre och längre sedan jag blev ensam.
En vecka i taget är iallafall lite bättre än en timma i taget, eller t.o.m en dag i taget.
Nio veckor, känns som en hel evighet och inte känns det bättre, det gör det inte.
Jag vet att det är mitt eget fel att jag inte klarar det här som en normal person.
Jag gör det svårare för mig själv hela tiden.
Jag tänker för mycket, för negativt och ser ingen ljusglimt i vardagen.
Det som är svårast är att jag inte accepterar läget.
Jag kan bara inte acceptera och gå vidare.
Det är inte så enkelt, 2 månader sa någon, sen får man bara ta tag i sig själv och gå vidare.
Men jag kan inte det.
Jag försökte fly
i två veckor.
jag flydde till Cypern med min familj. Och visst var det en lättnad.
Ingen stress, inga måsten och jag kunde inte höra av mig till honom.
Men däremot alldeles för mycket tid att tänka.
När man inte har någon att bolla sina tankar med, blir det lätt att dem skenar iväg och man kommer hela tiden på nya saker som man inte har tänkt på innan.
Och en miljon frågor har jag. Som jag inte borde ställa men som jag blir galen av att inte ha svar på.
Klumpen i halsen vill inte försvinna.
I spegeln ser jag ett monster.
Finns kanske inte mycket mer att säga om den saken.
Jag tror att jag behöver lite hjälp.
Vad ska jag göra?
Kommentarer
Postat av: Stina
Hej gumman. Fan va jobbigt för dig. Men jag tror du har rätt när du säger att du behöver lite hjälp. Du borde gå och prata med någon. En kurator, psykolog eller så. Som kan de här grejerna. Du gräver ner dig och det är inte bra. En del klarar faktiskt inte sånt här själv. Det är inte så ovanligt och INTE ett tecken på svaghet. Du kommer att klara detta bra men det tar tid och lite hjälp.
Massa kramar / Stina.
Trackback
