Emma - äm - gluten

Jag räknar mitt liv i veckor.
Men till skillnad från min syster så kommer inget fantastiskt och underbart efter 40 veckor.
Nej, jag väntar inte på något, men det blir längre och längre sedan jag blev ensam.
En vecka i taget är iallafall lite bättre än en timma i taget, eller t.o.m en dag i taget.

Nio veckor, känns som en hel evighet och inte känns det bättre, det gör det inte.
Jag vet att det är mitt eget fel att jag inte klarar det här som en normal person.
Jag gör det svårare för mig själv hela tiden.
Jag tänker för mycket, för negativt och ser ingen ljusglimt i vardagen.

Det som är svårast är att jag inte accepterar läget.
Jag kan bara inte acceptera och gå vidare.
Det är inte så enkelt, 2 månader sa någon, sen får man bara ta tag i sig själv och gå vidare.
Men jag kan inte det.

Jag försökte fly
i två veckor.
jag flydde till Cypern med min familj. Och visst var det en lättnad.
Ingen stress, inga måsten och jag kunde inte höra av mig till honom.
Men däremot alldeles för mycket tid att tänka.
När man inte har någon att bolla sina tankar med, blir det lätt att dem skenar iväg och man kommer hela tiden på nya saker som man inte har tänkt på innan.
Och en miljon frågor har jag. Som jag inte borde ställa men som jag blir galen av att inte ha svar på.

Klumpen i halsen vill inte försvinna.

I spegeln ser jag ett monster.
Finns kanske inte mycket mer att säga om den saken.

Jag tror att jag behöver lite hjälp.
Vad ska jag göra?

att den inte ens rymmer i min lilla kropp.

Det har gått över fem veckor. De fem längsta veckorna i mitt 22åriga liv.
Jag har bloggat i mitt huvud varje sekund sedan den där måndagen.
Jag har bildat ord och meningar i detalj av varje känsla, varje tår och förtvivlan.
jag har velat skriva ner vad jag känner men det har helt enkelt gjort för ont.

Varje dag är en kamp. Mitt liv står på botten och jag är alldeles för svag för att börja klättra.
Jag vet att jag måste men jag kan inte.
Så många ggr har jag sagt det.
När jag sitter på golvet i personalrummet på jobbet, när tårarna sprutar och huvudet snurrar och jag inte fått i mig en endaste lite matbit..idag heller.
När jag sitter i soffan hemma hos mamma och pappa och dom säger att jag måste sluta gråta.
Men andra säger att jag måste gråta, att jag måste älta.

Och han. han vill inte ha med mig att göra. alls.
och jag saknar honom varje sekund, så mycket att det värker i varenda liten kroppsdel.
Jag vill inte att han gör såhär mot mig, jag vill ha honom här hos mig, i min soffa, i min säng på nätterna, att han ska ringa mig för att bara kolla vad vi ska äta till middag.

Middag existerar inte längre.
jag har gått ner i vikt.
Jag är nere på 44 ynka kg och jag är rädd för mig själv.
jag har inte vägt så lite sedan jag gick på högstadiet. och det var 7 år sedan.
Men jag är iallafall hungrig ibland, och jag mår inte illa varje måltid längre.
Det är alltid något.

jag har fått en släng av panikångest också.
Håkankonserten var ett enda stort försök att kunna andas.
att gå i affärer på stan går en stund. och det som ar det bästa jag visste innan.
Det tynger mig.

Hösten är här också, och det känns ju fantastiskt...

Varför älskar han inte mig? om han nte gör det kommer ingen annan gör det heller.
Den som jag hatar mest just nu är jag själv.
Det är bara mitt fel att det blev såhär.
All min trygghet är borta.
Han var min trygghet och mitt liv.
Nu är jag bara ensam ich olycklig.

Men, mina vänner, mina underbara vänner.
utan er..hade jag verkligen gått under. Det betyder så fruktansvärt mcket att ni förstår och har all den överseende som ni har haft med mig, och tålamod.
För jag erkänner, jag klarar inte det här ensam. jag är rädd för ensamheten, det har jag alltid varit.

Nä, jag bara svamlar nu. Jag ska försöka skriva av mig lite oftare.

Emma