Emma - äm - gluten

Jag är bitter.
Så är det.

Allt på jobbet blir bara värre och värre hela tiden.
Jag orkar inte ens gå in på det jag är bara besviken och trött på allt.

var ute i helgen och det blev kanske inte som jag tänkt mig, men dt var trevligt ändå och jag träffade en gammal klasskompis och det var kul.

Han har inte haft influensan utan bara vart förkyld, och det gör mig ännu mer ledsen, faktiskt.
Jag har verkligen svårt att hantera det här, att han inte vill ha kontakt med mig.
För jag vill ju så gärna.
Och fy, ja, det gör ont. konstant. ont.


på fredag ska jag ha lite fest och jag hoppas att det kommer att bli kul.
Och att jag inte är för trött efter en lång jobbvecka,  vi får se.

Idag har jag städat köket och bett mor och far att handla lite till mig, pga mitt stressiga schema denna vecka.
jag har faktiskt lagat mat också, efter jobbet, så jag är väldigt stolt över mig själv.
Pasta med svamp/skinksås. mums

I helgen var jag också hos Helgus i borås.
det var också väldigt trevligt, men blev inte heller som vi trodde, på kvällen och så.


ja, nä, NU SKA JAG SLUTA jag är trött.

kan man vara allergisk mot sina egna tårar?
Eller vad är fel när märkena efter tårarna bränner sig fast i huden under ögonen, utan att det ens går att tvätta eller sminka bort?

3 månader idag.
Jag tänkte börja mitt nya liv idag.
Ett sundare gladare och bättre liv.
Köpte ett årskort på friskis och svettis förra veckan och vi tänkte ta första passet idag.
Jag tänkte städa min äckliga lägenhet som stinker ensamhet, sorg och svettiga mardrömmar.
Jag tänkte vaccinera mig mot svininfluesan.

Ingenting gick som planerat.
Jag sov till halv tolv, läste twilight4an till halv 1, åt frukost och facebookade till två och tvingade mig själv att ta en dusch.
Carro var sjuk och kunde inte träna.
Men hon hade tråkigt och ville ha sällskap i sin nya lya i linné.
Så jag pallrade mig ner till krokslätts vårdcentral för den där läskiga sputan.
Hela stället var fullt av föräldrar till barn under 5 och det stod skyltar överallt om riskgrupper och barn hit och dit.
Så jag tänkte att det kanske stod fel på hemsidan, att vi som inte tillhör riskgruppen eller är under fem får vaccinera sig.
så jag vände i dörren och rymde till spårvagnen, bort från allt folk bort från sprutan och nu dröjer det minst en vecka tills jag kan ta den där jefla sprutjäveln.
Lär ju bli sjuk innan dess känns det som.


Åkte till linné och handlade lite, var ju tvungen att äta.
Köpte en glutenfri pizza.
När kjag kom till carro och öppnade plasten luktade det förjävla äckligt! och JÄST! plus att pizzan gått i fyra delar.
Kollade datumet.091103
Och jag tog inget kvitto heller.
Så vi fick gå till willys och kolla om dom hade nåt annat att äta, men dom hade inte ens någon glutenhylla.
Det var helt enkelt inte meningen att jag skulle äta något idag.


Efter 1½ Film och paradise Hotel åkte jag hem.
Ja, jag kom till brunnsparken och innan jag hann gå av 1an såg jag hur 4an gick från sin hållplats.
Typiskt.
Gick så sakta jag kunde till hållplatsen och tittade upp mot tavlan.
28 minuter till nästa 4a.
Ni vet det är sånt som får mig att svämma över, det finns ingen hejd.
Väntade 9 minuter på 5an för att ta mig till korsvägen och hoppas på att en buss skulle komma tidigare.
Väl där
4an - 22 minuter
761 - 26 minuter
Andas. Ta en valium.

och så plötsligt från ingenstans, när det ser som mest grått och kallt ut i mitt liv, kommer en spårvagn.
Det var som om någon ville be mig att kämpa lite till.
och tro mig, jag vill verkligen och jag kämpar och kämpar och kämpar.

Nu är jag hungrig igen, som vanligt, men är för trött och hängig för att orka ta nåt, det finns väl inte så mycket att bara ta heller för den delen.
Vet ni var jag brukar göra när jag är trött och hängig och hungrig?
Titta på halv 8 hos mig på tv4play. Det är egentligen väldigt dumt när man är hungrig.
Men nämn någon jag gör som är särskilt smart.

Han har fortfarande inte hört av sig..
Tre veckor. av egoism eller svininfluensa?
Hur ska jag veta vad som händer om du inte kan tala om det för mig.

I vilket fall ska jag ta tag i mitt liv snart.
Jag har sökt en massa jobb, köpt gymkortet, och sett två fantastiska klänningar på nätet som jag bara måste ha..så fort jag hittar någon som kan bidra med ett betalkort, eftersom jag inte har något.

Ja, jag ska bättra mig, men inte idag, kanske inte heller i veckan men jag försöker verkligen.
Jag försöker  nog mer än många kan tänka sig.

Jag hatar mitt jävla liv.
Jag har inga drömmar, jag tycker ingenting är roligt längre.
jag har inga fritidsintressen.
jag hatar mitt jävla skitjobb, jag har dålig lön, och pissiga arbetstider.
Men jag ska vara glad, jävligt glad att jag har ett jobb, att jag är ledig två helger i månaden.
Det är ju fantastiskt, Jag ska inte klaga, nej för gör jag det, då kanske jag riskerar att inte ha mitt jobb kvar så länge till.

Jag försökte att inte klaga, att lägga upp det på ett bra sätt, men dte hjälpte inte.
här ska inte fås några förmåner, du har inte rätt till ett liv utanför jobbet, Du ska vara glad, at du har lediga helger överhuvudtaget, din jävla gnällapa.
Och tro inte att vi kommer anstränga oss för att du ska få vara med på personalfesten, du stänger ju, nån måste ju göra det, att du råkar gör det varje gång vi gör nåt för dricksen är ju synd, men så är det i livet.
Tro inte att du ska få vara lycklig.
Varför ska jag ställa upp på dom hela tiden för?
För att det ska gå bra för företaget, men jag? jag ska jobba och slita för ingenting.
Jag kommer aldrig att bli månadens medarbetare, aldrig få beröm, aldrig vara dn som folk säger har gjort nåt bra.'
Jag är inte bra.

Den jag älskar har lämnat mig. den enda som fick mig att känna mig betydelsefull och viktig.
Den som kunde trösta mig mär jag var ledsen, gör mig nu mer ledsen än något annat.
Jag hatar mig jävla skitliv.

Jag hatar mig mage, som aldrig funkar som den ska, och det beror såklart på mitt jävla skitjobb som gör att jag varken hinner andas eller äta som jag borde.

FAN

Den här veckan har varit, olidlig, lång, plågsam, ensam.
Jag har så många frågor och jag kan bara inte förstå varför han ignorerar mig så stenhårt.
jag må vara ett psykfall, men även jag borde väl vara värd att bry sig om..lite?
Jag vill ju bara att du svarar en gång, sedan kan jag lämna dig ifred.

jag har slutat prata med folk om det.
Ingen vill vara vän med någon som alltid är ledsen.
Och jag vill inte vara den som tar upp gamla kontakter för att det är slut med pojkvännen.
Jag vill inte.
Jag mår illa. Mitt hjärta slår alldeles för fort, alldleles för ofta.
Jag gråter när jag somnar, och när jag vaknar.
Men det är skönt att sova. Fast jag drömmer så mycket.
han är med, nästan varje natt.
Det plågar mig.

Om han tror att det här som hn gör mot mig nu, skulle på något sätt hjälpa mig, så tror han ordentligt fel.
Hjälpa mig hamna på psyket kanske...


Jag vet inte vem jag ska prata med, jag vill ju egentligen prata med någon som känner honom, men dom står ju såklart på hans sida, som alla andra.
Ingen förstår egentligen varför jag så gärna vill prata med honom.
jag gör det. Och jag känner mig ensammast i världen.

Jag var ute i lördags.
Jag ska inte gå in på detaljer, men jag är fortfarande bakis.
Det var nog precis vad jag behövde, och jag hade riktigt kul.
För en gång skull!
En eloge för Helga, Carro, Malin och alla andra som var med och gjorde kvällen till..inte min kväll, men, Jo, en minnesvärd kväll för mig.
Som ett steg i rätt riktning.

Det var många år sedan jag kände mig så..fri.
Att jag bryr mig inte om tiden, pengarna eller var jag sov på natten, eller hur lite jag sov.
Nu lät det lite fel, så jag ska förtydliga att jag var med carro tills det stängde på berså, kl 5, tog första bästa taxin för de sista pengarna (antagligen hade det blivit billigare om jag inte frågat taxiföraren om vi kom till lunden för 200 kr innan vi åkte)
Ja sedan sov jag hos carro.
Och dagen efter hade vi en sen rejäl frukost och tittade på tv tills klockan blev tillräckligt mycket för att vi skulle ställa in smöret och gå till redbergsgrillen och köpa mat.

Nu är dock helvetesveckan här, med 55timmars jobb
och bara för att jag hade en rolig kväll betyder inte det att ensamheten inte bryter ner mig.
En vecka sedan jag hörde nåt från honom, och då har jag gjort allt för att han ska höra av sig.
Det enda jag vill är att han ska vara ärlig mot mig, men det är han inte.
Och jag hatar mig själv mer och mer för varje dag, för varje gång han inte svarar.
Jag måste verkligen ha varit fruktansvärd, han måste hata mig så mycket.
Jag ser ingen annan förklaring till varför han gör såhär, när han vet hur mycket det betyder för mig.
Bara ett svar.
Vem försöker han rädda? mig eller sig själv?
Bara sig själv tror jag.

Jag skäms över mig själv, över hur jag beter mig, verkligen.
Som en psykopat. som aldrig släpper taget fast att han har sagt att det är kört.
jag kan bara inte acceotera det när han vägrar säga varför.
Fanfan fan,

förlåt mig.